Det är fredag i slutet av november. Ute är det blankis och duggregn, men inne i köket brinner ljusen och 30 års vänskap. Soppan på spisen saknar några av ingredienserna, men smakar ändå fantastiskt. Det mesta gör ju det när det finns räkor, bröd och bubbel till.
På bordet ligger en hög med brev. Tjocka kuvert med snirkliga bokstäver, klistermärken, hjärtan och c/o adresser. Ord varsamt nedpräntade från två vänner till en tredje. En tidskapsel som tar oss 25 år tillbaka i tiden, och kräver påfyllnad i glasen. Tonåringens naiva livssyn kommer så nära, plötsligt minns vi platser och situationer så tydligt. Högläsningen kräver ömsom skämskudde, ömsom servett att torka tårar av skratt.
Högläsningen kräver ömsom skämskudde, ömsom servett
De välskrivna pappersarken är till marginalen fyllda med detaljer: vem som var där, hur mycket saker kostade, vart man cyklade, vem som ringde och vem som INTE ringde. Där återfinns referenser till ett historiskt fotbolls VM, ett djupt förakt till övriga familjemedlemmar samt exempel på tonåringens konkreta problemlösningsförmåga: ”Vi var så uttråkade, att vi funderade på att börja röka.” Det är också utförliga angivelser i stil med ”Klockan är nu 23.04 och jag ska ta en halv Magnecyl och gå och lägga mig”. Det känns nära, men ändå så långt borta.
Det som slår mig är främst mängden ord. Jämför med min egen tonåring hemma, och funderar om han någonsin har skrivit så där många ord till någon? De skriftliga konversationer som han verkar ha innehåller sällan mer än två-tre bokstäver: ok, va, nä, jo, wtf, plz. Detta ackompanjeras av en bild på taket, och jag undrar om det kommer att värma honom om 25 år?
Och jag – vad kommer jag att kunna titta tillbaka på om 25 år till: Facebookstatusar om hur kasst vädret är eller att jag vill köpa en begagnad Iphone? Inte särskilt upplyftande, så jag uppmanar alla att skriva ett brev och skicka iväg till en vän. Det kommer att värma både nu och om 25 år.
Lotta Johansson