Förra veckan drog den sibiriska kylan in över Skandinavien och dessutom ner över resten utav Europa.
Känslan var bitterljuv när jag såg snöflingorna dala ner från himlen utanför mitt fönster i London.
Känslan gick dock snabby över till att vara helt och hållet bitter när jag började inse hur oförberedda britterna var på den plötsliga kylan.
Bussen till tunnelbanan var försenad. Jubileelinjen var försenad, den som jag behövde för att ta mig till Charing Cross-stationen.
När jag väl nådde Charing Cross blev mitt tåg inställt två gånger.
Totalt kaos hade brutit ut i storstaden över en enda natt och många människor antingen fastnade i staden eller var tvungna att stanna hemma från jobbet.
Och där stod jag, efter en timmas väntan på mitt tåg med mitt norrländska tålamod. Jag hörde folk klaga över hur mycket snö det var där ute.
Jag hörde folk klaga över hur kall bilen var på morgonen. Jag fick bita mig själv i tungan när de beskrev tre minusgrader som "The day after tomorrow”- kyla.
För er som inte har sett den filmen så handlar den kort och gott om en istid i modern tid.
Jag hade svårt över att inte avbryta dem allihopa för att påpeka att de inte hade en aning om vad riktig kyla innebar.
För min inre syn såg jag frusna ögonfransar och näshår. Jag såg en blockerad ytterdörr av en meter hög snö samt gator med flera centimeters tjock is.
Jag drog in ett djupt andetag och intalade mig själv om att de helt enkelt inte är vana vid denna typ av väder.
Med en familj som tampades med 30 minusgrader där hemma samt med släktingar som fastnat i Paris pågrund av inställda flyg så bestämde jag mig helt enkelt för att förbli den som inte klagade.
Istället välkomnade jag flingorna som smälte mot min hud.
Det var en bra vecka för en härdad norrlänning.
Jasmine Said
”Det var en bra vecka för en härdad norrlänning.”