Ånäset E4:an, sa busschauffören i mikrofonen. Jag slog upp mina ögon i sista sekund som vanligt och steg enligt rutin av bussen på samma gamla busshållplats.
Tystnad råder om kvällen och jag kan lugnt traska hem med musik i öronen utan att behöva oroa mig över trafik eller vad som sker runt mig. Väl hemma välkomnades jag av doften av mammas mat. Efter ett ordentligt mål och någon timma av prat med min lillasyster kunde jag somna gott i min säng. I värsta fall kunde man höra avlägsna kor leva om.
I skrivandes stund har jag nyss hoppat av tunnelbanan, cirka 250 mil hemifrån. En förvirrande hektisk tunnelbana jag nyss har lyckats bli van vid. När jag kliver av tunnelbanan går jag med rask takt hem och lämnar hörlurarna i fickan. Jag håller mina ögon öppna och lyssnar till allt som händer omkring mig.
En måndagskväll i London låter som stadsfesten i Skellefteå. Jag hör musik, bråk, skratt och sirener. Jag går förbi ett ställe där en pojke i min ålder hittades död för några dagar sedan. Jag är inte hemma på fridfulla landsbygden längre. Allt är annorlunda. När jag når min lägenhet och har låst dörren bakom mig pustar jag ut.
I sängen hör jag flygplan som svävar snabbt förbi över mitt tak. Det är svårare att somna nu av många anledningar. Mitt hjärta slår fortfarande i takt med stadens snabba rytmiska puls. London andas äventyr men även fara.
Det är lätt att ryckas med tempot och jag känner mig förväntansfull inför morgondagen. Men när jag väl lyckas somna, då är det den lilla landsbygden och doften av mammas mat jag drömmer om.
De där avlägsna korna känns mer avlägsna än någonsin nu. Och jag har funnit meningen bakom ordet bitterljuvt.
Jasmine Said
Jag går förbi ett ställe där en pojke i min ålder hittades död.