Jag gillar inte småkryp. Du vet de där med vingar, gaddar, hårda eller mjuka kroppar och många ben. De behöver inte ha allt på en gång. Det räcker med ett par av de kroppsdelar jag räknade upp för att jag ska hålla mig på avstånd.
Ta fjärilar till exempel. Fantastiska färger och mönster på vingarna lurar inte mig. Kolla in kroppen så fattar du. Många ben, långa håriga kroppar och antenner. Det är inget annat än förklädda larver. Likaså nyckelpigor. Söta på håll men i en närstudie visar sig hårda skal och många ben. Inget annat än skalbaggar alltså.
Jag springer inte direkt när det kommer en flaxande fjäril. Jag bara duckar lite lätt. Springer och gömmer mig bakom närmaste människa gör jag däremot när det finns kackerlackor i närheten. Två gånger har jag stött på kackerlackor inne i vårt hus. En var död och den andra högst levande. Det var traumatiskt. Jag kommer inte ens ihåg hur vi blev kvitt dom men jag antar att räddaren i nöden såg till att den levande fick leva vidare ute i det fria och den döda åkte iväg med soporna.
Viftar, springer och ger ifrån mig små tjut gör jag när det finns getingar i närheten. Och här finns det en läskig gulröd sort som kräver snabba ben. Dom är gigantiska och ser absolut livsfarliga ut. Det är förmodligen arabiska mördargetingar som har väntat hela livet på att få sätta gadden i en blek norrländska. Jag har inte ens vågat googla för att ta reda på mer. Tänker att det kanske är bäst att jag inte vet allt. En sak vet jag i alla fall och det är att ett getingstick förmodligen skulle döda mig. Eftersom jag fortfarande lever har jag förstås inte blivit stucken än och jag har en egen teori om varför. Jag är nog hyperallergisk. Min kropp försvarar helt enkelt sig själv genom att undvika dessa surrande krigare. Så det finns alltså en godtagbar anledning till att jag inte gillar småkryp i allmänhet och getingar i synnerhet.
Lena Långdahl
Två gånger har jag stött på kackerlackor inne i vårt hus.