Jag skrapar målarfärg på husets västra gavel. Eller borstar jag kanske? Känner mig osäker över terminologin, och även över orsaken till att den här gaveln inte blev ommålad förra sommaren. 2014 var det tydligen tio år sedan vi målade huset och då ska det alltså målas igen – men kan det verkligen stämma? Det känns som om det var nyss, hinner jag tänka innan jag drar ett extra hårt drag med stålborsten (fortfarande osäker på om det verkligen heter så) och får en skymt av husets ursprungliga tandkrämsnyans. Och det är då jag inser att det inte alls var nyss vi målade om huset.
När vårt hus var tandkrämsblått hade vi en nyfödd baby. En baby som idag har samma skostorlek som jag, använder mina hårprodukter och närmar sig min viktklass. I det tandkrämsblå huset fanns ingen tanke på att babyn en dag skulle ha en lillebror, som idag med lätthet cyklar en mil eller klipper min gräsmatta. Inte heller fanns det någon Appleprodukt, några DVD-boxar eller stringhylla i huset och vi kände varken till Eric Saade eller Blixten McQueen. Undertecknad var förvisso lärare, men jag visste inte att jag skulle halka in på specialpedagogik eller att jag skulle byta arbetsplats en handfull gånger innan mitt hus skulle målas igen.
Det tandkrämsblå huset stod förstås på samma kvarter som idag och var omgivet av hus i mer eller mindre samma nyanser, men många av våra nuvarande grannar bodde ännu inte i kvarteret. Babyn i tandkrämshuset var ett av de första i vår kompiskrets, så när vårt hus bytte färg så fanns helt enkelt inte flertalet av de personer som idag utgör grunden i mitt och min familjs liv. När den tanken kommer till mig där jag står känns det helt plötsligt oändligt länge sedan vi målade om huset – det har ju gått ett helt liv! Tanken svindlar, jag borstar färdigt och kan inte låta bli att undra vad som kommer att hända i livet innan nästa gång vi målar huset.
Lotta Johansson
När vårt hus bytte färg så fanns helt enkelt inte flertalet av de personer som idag utgör grunden i mitt och min familjs liv.