Vi passerade platsen där det en gång i tiden legat ett rökeri, hennes rygg var krum och för att kunna se ut ordentligt genom bilfönstret satt hon på en stor brun dyna. Vi körde norrut och målet var detsamma varje gång. Det var en väg som jag kört fler gånger än jag kunde räkna, ofta med henne som passagerare och därför visste jag vad hon skulle säga när vi nu passerade platsen där rökeriet en gång låg.
Hon suckade till och vände sig mot mig, sen konstaterade hon som så många gånger tidigare vad synd det var att min pappa aldrig fick uppleva den nya E 4, så ofta som han färdades de tre milen fram och tillbaka. Jag höll alltid med och oftast startade det ett samtal om hur mycket som hänt under åren som gått sedan de lämnade oss.
I ett liv fyller man dagarna med små och stora händelser, en del helt livsavgörande och en del som man glömt veckan därpå. Det är dessa händelser som får mig att se att tiden går, det här med att räkna år gör mig bara förvirrad. För när hände egentligen vad? Istället är det de små petitesserna i livet som får mig att se att dagarna gått och faktiskt fortfarande går.
Det är små petitesser som att min mamma aldrig fick läsa Milleniumtrilogin, höra Markus Krunegård sjunga eller diskutera upplösningen av Bron tillsammans med mig. Eller att min pappa aldrig fick skratta högt åt Solsidan, handla nonsensgrejer på Solbacken eller avnjuta en trerättersmiddag på restaurangen vid älven. Just därför att allt detta inte fanns när de fanns.
Tiden går och jag passerar platsen där det en gång legat ett rökeri. Det är mörkt ute och jag tänker på de månader som gått sedan min medpassagerare på den stora bruna dynan slutade att finnas. En vår, en sommar och en höst har passerat och jag har fyllt dagarna med petitesser, vilka får mig att förstå att tiden gått och faktiskt fortfarande går.
Sofie Hedman
Jag inser att dagarna har gått och faktiskt fortfarande går.