Foto: Jae C. Hong/TT.
Virtual Reality är en sak som det senaste året blivit mer och mer populärt här i London.
Du kan sätta på dig glasögonen och försvinna in i en annan värld. Du kan gå runt i cirkel och uppleva att det inte finns kanter eller begränsningar. Det känns äkta.
Du kan stå på toppen av ett berg, du kan åka bergochdalbana och du kan till och med hoppa in i en skräckfilm. Men VR har även skapat chansen för folk att få vara tillsammans med en människa som självfallet inte existerar.
Var drar vi gränsen för det som kan vara ohälsosamt för oss? Vi vet att vanliga onlinespel och nöjen är så kraftfull att de kan skapa beroenden och isolera människor.
Vad gör vi när teknologin känns så äkta att den nästan lurar våra hjärnor att det du upplever är på riktigt?
Snart behöver inte barn leka med andra barn, de kommer kunna sätta på glasögonen och leka med datagjorda varelser rysligt lika de på skolan.
VR är en cool skapelse och är definitivt roligt att testa, men jag känner mig ofta bekymrad över hur mycket det kommer ”absorbera” verkligheten.
Jag är bekymrad över hur det kommer påverka framtidens generationer av barn och deras fritidsaktiviteter. Hur roliga och positiva dessa uppfinningar än kan vara så måste vi försöka komma ihåg att ingen VR i världen kan få dig att känna äkta gräs under dina fingrar.
Ingen VR i världen kan få en datatillverkad människa att gilla ditt sällskap. Och ingen VR i världen kan utmana vår mentala kapacitet på samma sätt som andra riktiga individer kan.
Att försvinna för tillfället kan vara skönt ibland, men försök att stanna i nuet så mycket som möjligt.
Klappa katten, byt irriterat kanal på tv:n och klaga över grannen som spelar för hög musik.
Livet är komplicerat, men det är äkta och det är nu.
Jasmine Said
Klappa katten, zappa och klaga över grannen som spelar för hög musik.