En klok person sa en gång till mig att livet är som en bussresa. Människor kliver av och på vid olika hållplatser och det är så det ska vara och inget jag kan göra något åt, hur jobbigt det än känns. Antagligen hade jag beklagat bristen av tid till socialt umgänge med de som av en eller annan anledning inte åkte på min buss längre. Ni vet, de där människorna som man "reser med" varje dag. De som sitter längst fram och får ta alla smällar, alla magkittlande gupp och varierande väglag tillsammans med en. Så en dag byter man jobb, någon flyttar eller börjar i en annan klass. Man håller kontakten, kanske via Facebook eller sms. Kanske träffas man och fikar eller käkar ihop då och då, men det är inte detsamma som att åka buss varje dag. Platserna längst fram i bussen blir snabbt fyllda av andra medresenärer, men saknaden känns ändå.
Det här året har jag också funderat över de andra platserna i bussen. I början av året gick en person som åkte i min buss under hela min uppväxt bort och jag blev oproportionerligt ledsen. I realitet hade jag inte träffat den här personen de senaste 15 åren och det var inte min sorg att bära, men det blev så tydligt att en av de där platserna i bussen var tom. Ett smittande skratt som hade legat där långt bak i bussen hade tystnat, och motorljudet blev ett annat. Som en påminnelse om att människor kan tvingas kliva av tidigare än förväntat, och att det kan göra resan mindre angenäm. Så se dig om i din buss så här i juletid och småprata med dina medresenärer. Berätta för dem att du är glad att just de åker med. Och glöm inte de där platserna som man lätt missar. Inte längst bak, och inte längst fram. Inte på barnvagnsplatserna och inte vid dörrarna, utan mer anonyma säten mitt mellan. För de bidrar till resan även om du inte vet om det. Varje dag.
Lotta Johansson
Platserna längst fram i bussen blir snabbt fyllda av andra medresenärer.