Till slut måste man ju göra det där trista och tråkiga. Jag pratar naturligtvis om städning.
Dammsugaren brummar, diskmaskinen surrar, man skurar toaporslin, byter handdukar, plockar tvätt och grejer, sorterar pinaler till höger och vänster.
Jag suckar högt över alla prylar som ligger överallt och jag ifrågasätter starkt mitt eget förstånd som införskaffat dem alla.
Jag svettas, sliter och gnor, och sakta men säkert tar jag kontrollen över rummen och dammet får ge med sig och slukas av den ständigt hungriga dammsugaren.
Jag står där till sist som segrare, en stolt härförare på ett välpolerat slagfält där var sak har sin plats och inget ligger på fel ställe.
Vid det här laget har jag insett mitt eget värde och slår mig ner i fåtöljen med en kopp te i ena handen, fjärrkontrollen i den andra och en varm, tung katt i knät.
Jag ser mig förnöjt omkring och njuter gränslöst över tingens tillstånd.
”Jag står där till sist som segrare, en stolt härförare på ett välpolerat slagfält.”
Det är då jag gör misstaget att kika bakom byrån, eller under stolen, soffan, rumsbordet….
Ja, jag börjar helt enkelt att titta lite för noga, lite för ordentligt, lite för självsäkert.
För där ligger den och lurar, stilla, vilande, bidande sin tid. Jag pratar naturligtvis om Dammråttan, den med stort D.
Där ligger den, stolt, stabilt och utan minsta rädsla för vare sig skurkäpp eller dammtrasa.
Den hånskrattar mig rakt i ansiktet och utmanar mig till ännu en yster dans med sopkvastar och dammsugarslangar.
Ibland tar jag upp striden igen, hämtar dammsugaren och går loss ett varv till, denna gång bakom, under och innanför allt.
Men allt som oftast sitter jag där, smuttar på min tekopp och känner mig inte fullt lika härförarlikt stolt.
För visst är det bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete?
Torbjörn Häggmark