Att invänta våren väcker motstridiga känslor inom mig. Bakslagen i aprilvädret duggar tätt.
Men att en tidig vårdag få fälla upp en lätt ihoprostad och gnisslande solstol mot husväggen är varje vår en oöverträffad sensation.
Med ljudet av takdropp i öronen, en fårskinnsfäll under baken och en kopp nybryggt kaffe i muggen väcker alla sinnen. Vårt behov av ljus och värme kan inte nog överskattas.
Att vi tar oss igenom vinterns mörker är varje år samma seger, samtidigt som det tilltagande ljuset blottlägger både inre och yttre skavanker. Jag har blivit ett år äldre men känner mig för den skull inte särskilt mycket klokare. Möjligen, i vårsolens sken, något rynkigare.
Med stigande ålder dyker allt oftare minnen från förr upp i tankeverksamheten. När- och arbetsminnet börjar sakteligen pensionera sig, men jag kan fortfarande räkna upp namnen på alla barn och vuxna som bodde i Johannesområdet i Malmberget under min uppväxt.
Slutsatsen av detta måste vara att det gäller att lära sig så mycket som möjligt som ung, för i just den byrålådan verkar det som om kunskaperna ligger allra säkrast.
Jag har handgripligen förstått detta, då jag vid 70-års ålder bestämde mig för att det skulle vara roligt att kunna spela dragspel.
Jag inköpte ett pianodragspel, skaffade en tydlig instruktionsbok och började öva. Att dra bälgen med vänster och spela melodier med höger hand är enkelt då jag är dotter till en pianolärarinna.
De många små och svarta knapparna i basen ställer däremot till stora problem. Man ser dem inte ens då de följer med fram och tillbaka när man drar bälgen.
Det lär ta tiotusen timmar att lära sig spela ett instrument, och jag har nu motvilligt insett att jag saknar både förmåga och tid.
Jag tror inte ens att jag hinner lära mig så mycket att jag fattar hur lite jag kan.
Christina Ohlsson
Det gäller att lära sig så mycket som möjligt som ung.