Att leva med hund är som att leva med en ständig kärleksförklaring. Svårare än så är det inte att förklara en hundägares passion för våra fyrbenta vänner.
Jag drömde om hund redan som liten grabb. Men då fanns det varken utrymme eller ekonomi för att mina föräldrar skulle ge mig en.
I stället fick jag leka med min kompis Brynolfssons collies, först Lord och sedan Eddie.
Vi lärde till och med upp dem att leta igen bandybollar i snödrivorna på Norrvalla. Bandyklubben var riktigt glad över det.
Min första egna hund var en labrador med det så vackert klingande namnet Dileva. Han var som en stor nallebjörn, älskade allt och alla, inte minst mat, och dessutom en vovve som jag fick rädda livet på.
Som valp var han totalt orädd. Först ramlade han i en vårbäck och spolades med strömmen. Så det var bara att hoppa i och plocka upp honom. Min dåvarande granne ”Berka” Bergkvist hade så roligt när jag sjöblöt kom hemgående med droppande kläder.
Det var bara det att någon vecka senare ramlade Dileva i från en brygga i Falkträsket. Han simmade under bryggan och låg bara och gnydde.
Så det var bara att hoppa i igen. Det pinsamma var bara att ”Berka” stod ute igen och höll på att skratta ihjäl sig åt den ofrivillige badaren.
Min nästa hund var en schäfer, Dimma, och hon gillade som tur var bara att bada när det blivit varmt i vattnet.
Dimma var en mycket personlig individ. Snäll ända ut i trampdynorna men samtidigt med en oerhört arbetskapacitet.
På och av, var hennes motto. När hon jobbade med spår eller räddning fanns det inget annat i huvudet. När hon var hemma kopplade hon av, gärna i källarsoffan, tittande på idrott med sin husse.
Min nuvarande hund är också en schäfer, Milla. Jag kommer ihåg mitt första möte med henne som fyra veckors valp. Hon hoppade direkt upp i min famn och ville följa med hem redan då.
Men sedan blev det lite jobbigare och jag började fundera på hur det skulle gå. Första gången hon var på träning på travets totohall skällde hon oavbrutet.
När vi gick valpkurs på Skellefteå Brukshundsklubb var hon lika högljudd och kunde absolut inte varva ned.
Men efter mycket träning, bara att sitta still, har hon blivit en hund att älska utan förbehåll.
Milla har dessutom två andra egenskaper. En dramaqueen. Hon kan skrika i högan sky och jag, alltid lite för orolig, tänker att nu har hon minst brutit benet. Sedan haltar hon i tio sekunder för att bli helt frisk igen.
Hon gillar också att posera. När jag plockar fram mobilen ställer Milla sig direkt som värsta fotomodellen och kollar att jag tar bilden från rätt sida.
Hon är dessutom en vän som när jag jobbar kväll ligger vid ytterdörren och väntar. Och är precis lika glad varje gång jag kommer hem.
Till sist, det smärtsamma är att hundar har så mycket kortare livstid än vi människor. Det är alltid lika sorgligt att ta avsked. Själv har jag placerat hundarnas aska på en särskild plats, kallad Jurtjyrkogården. Men jag har inte tänkt väcka dem till liv …
När jag plockar fram mobilen ställer Milla sig direkt som värsta fotomodellen och kollar att jag tar bilden från rätt sida.