”Det här är livet” utbrister åttaåringen med all den entusiasm som bara en uppeldad åttaåring kan uppbåda. Platsen för livet är kalfjället på svensk mark, men med norska gränsen inom synhåll, och barnets förmåga att se det magiska i att bevittna två länder samtidigt sätter an något i mig.
Livet ja, det där som rusar fram och som jag känner att jag inte hinner med. Barnkläder blir för små och förpassas vidare, min förstfödda är 11 år och tillbringar mer tid på fotbollsplanen än hemma. Precis som det ska vara så klart, dock ej mindre frustrerande för det. Sommaren 2019 har varit den kortaste sommaren hittills och även om den inte är över ännu så känner jag redan längtan efter nästa. En osund och orimlig längtan. Jag vill ju inte att det ska gå fortare än det redan gör, det där livet och tyst mumlar jag det där som så många andra sagt innan mig: ”se till att njuta av nuet, för snart är det över”.
När jag var barn var sommarlovet oändligt och evigt. Dagarna veckolånga och några veckor minst ett år. Jag hann alltid bli less och längta tillbaka till skolan. Längtan efter kompisarna jag inte träffat, efter att få höra vad de hade gjort och för att tissla och tassla och surra i oändlighet överskuggade ledigheten med råge.
Det är badnjutet och fikanjutet och korvgrillningsnjutet och syskonbråksnjutet
Nu är sommaren en grisblink. Jag står med ena foten i sandalen och den andra i vinterkängan, vi har inte ens hunnit tvätta upp alla handskar som snart ska användas igen och jag kämpar med njutet av nuet. Det är badnjutet och fikanjutet och korvgrillningsnjutet och syskonbråksnjutet och jag tänker att en grisblink inte är så tokigt ändå. Det kanske är så att längtan och livet hänger ihop, att det är det där suget efter något som får en att hålla ihop sig själv när vardagen tränger sig på.
Och med all den entusiasm som bara en upplivad 38-åring kan uppbåda utbrister jag högt för mig själv: ”Det här är livet, Linda. Och det är inte så tokigt ändå”.
Linda Olsson