Det var sommaren 2018 och dags för egentid i trädgården. Barnen hade lagt sig och platsen var stugan fem mil från stan. Jag övade frivändningar med hockeyklubba och med full koncentration viftade jag med klubban upp och ner, ner och upp när näst äldste sonen kom ut genom dörren. ”Jag kan inte sova. Noel låter så mycket”.
Det är ett ganska vanligt förekommande problem hos oss. Ljudkänsliga och närhetskrävande barn är en svår kombo vid läggdags, så problemet fick lösas med att han fick ett par hörselkåpor. Så där ja!
Jag fortsatte mitt nötande i kvällssolen när pojken ramlar ut genom dörren igen. Och igen. Och igen. Det är ljud, det är rörelser, det är visst även ett djur där inne. Något litet och lurvigt som krupit upp mot kudden.
Här bryter kaoset ut.
Mitt tålamod tar slut och jag talar om för barnet att det nu räcker och att det vare sig är något ljud, djur eller annat i rummet och sedan lägger jag mig mellan de två yngsta i dubbelsängen. Mitt i natten väcker sonen mig igen. Djuret är visst tillbaka. Vi byter plats. Jag lägger mig på madrassen på golvet, han lägger sig i sängen och när jag ska stänga ögonen ser jag något flyga över mig. En fladdermus.
Här bryter kaoset ut. Jag väcker maken på övervåningen och halv tre på morgonen blir det fladdermusjakt på hög nivå. Det lilla djuret väser, piper och flyger hysteriskt runt i rummet tills vi på något sätt lyckas förpassa det ut genom fönstret.
I somras hände det igen. Men denna gång hemma i stan. Yngste sonen ropar att det ligger ett djur på uppfarten. Ett djur som inte är en mus och inte en fågel. Och där ligger den. Den lilla fladdermuskompisen. Ganska söt, ganska läskig och verkligen inte vid liv. Hur den kom dit och var den kom ifrån vet vi ej men vi verkar vara familjen som lockar till oss fladdermöss oavsett om vi vill eller inte.
Linda Olsson