”Du som tränar så mycket kan ju äta vad som helst”. Så klart att jag kan. Men, vet du; jag äter inte så mycket för att jag tränar så mycket. Jag äter mycket för att orka träna. Jag äter för att jag älskar mat och jag äter för att orka vara mamma, fru och kollega.
Jag kommer aldrig att fredagsfysa före fredagsmyset av den anledningen. Min fys är mys oavsett vilken dag almanackan talar om för mig att det är. Min kropp är mitt tempel och jag vårdar den så som ett tempel bör vårdas.
När jag var ung var jag smal som en sticka. Jag minns hur jag kämpade för att hålla mig över 40-kilosstrecket och varje kilo var en vinst och jag minns när en vän till mig i duschen efter idrotten kommenterade att nu hade det visst hänt något – jag hade börjat få mage. Så fint det kändes. Eller så inte. Det var inte den kommentaren jag ville höra. Jag ville nog helst inte höra någon kommentar alls.
Vill jag äta kladdkaka så gör jag det
Tränar jag inte, blir jag ett monster. Jag jagar endorfiner, serotonin och jag bekämpar kortisol. Jag har svackor när gråten är närmare än skrattet. När vårsolen bryter igenom skriker jag inombords, mina demoner tar över och jag motar dem i grind med varje burpee, varje marklyft, varje löpsteg. Ty när kroppens receptorer mottar de efterlängtade signalsubstanserna mår jag som bäst.
Jag kommer aldrig att träna för att kunna unna mig. Vill jag äta kladdkaka, så gör jag det oavsett. Vill jag inte äta kladdkaka, så är det inte för att jag inte får unna mig – jag är bara inte sugen. Som jag önskar att det självdestruktiva, ätstörda samhället ska förändras. Som jag önskar att pratet i offentliga och slutna miljöer ska sluta handla om huruvida vi unnar oss godsaker för att vi är värda det. Ät, njut, träna och njut. Det handlar inte om du är värd det eller ej. Det handlar om att du villkorslöst ska älska ditt tempel och ta hand om det på det sätt ditt tempel förtjänar.
Linda Olsson