Sakta dansade en smal strimma av värmde upp från den indiska linsgrytan som precis burits in av servitören. Jag och ett litet gäng med kompisar satt vid ett runt bord på en lunchrestaurang som för tillfället var fullproppad med gäster. Min kompis tog en tugga av grytan och gav sig snabbt in i samtalsämnet som för tillfället kretsade kring korvar, då det uppmärksammats att det finns en korvkiosk några kvarter bort som tydligen levererade utöver det vanliga. ”Den kiosken har allt! Korv i wrap, med bröd, med mos. Allt!”, sa en av entusiasterna vid bordet.
Hon själv hade en alldeles speciell relation till falukorv, något vi snabbt blev varse om: ”Asså falukorv är exotiskt för mig. Jag minns när jag dejtade min nuvarande sambo och han bjöd på falukorv på någon av de där första dejterna. Jag har nästan aldrig ätit falukorv, så jag blev ju helt såld efter det för det var en så speciell maträtt för mig”.
Hon själv hade en alldeles speciell relation till falukorv, något vi snabbt blev varse om.
För att sätta Norrland på kartan i samtalsämnet så var det vid det här laget ganska enkelt att kasta in frågan om någon testat att äta parisare. Något som skapade en hel del förvirring ”Karisare? Sa du att det hette Karisare?”, sa en person och såg frågande ut medan en annan utbrast ”Sa du Parridare? och åt ni alltså det som skolmat? Finns det på typ hamburgerrestauranger?”.
Precis som i fallet med falukorven verkade även denna rätt som något exotisk och nytt, och genast började den lokala korvkiosken ifrågasättas. ”Jag trodde korvkiosken hade allt, men nu blir jag ju besviken. Hur kan de, riktiga experter inom området, ha missat att det finns parisare?” En fråga som vi tyvärr inte har lyckats få svar på än idag då uppföljande studier visat att parisare saknas på menyn.
Lina A Andersson