Hyllor och tavlor var ingenting som fick sättas upp på annat sätt än i trådar från de skenor som satts upp längs med taket i de studentlägenheter jag bott i under de senaste åren. Det har så klart lett till att jag dels inte ägt hyllor, men också att jag inte stått inför uppgiften att sätta upp en. En uppgift som i mina öron lät enkel. Ungefär lika enkel som det borde vara att faktiskt knacka på väggen och höra vilket material det är gjort av. Alltså borde det vara klart på cirka 20 minuter, tänkte jag.
Verkligheten kom dock ikapp mig då jag i min nuvarande lägenhet inte hade någon hatthylla. Efter att först ha fått inse att det varken är universalmått på vare sig hatthyllor eller hallväggar blev jag snart varse om de olika typer av överraskningar som en vägg på ynka 80 centimeter kan bjuda på.
Trots att jag lärt mig det simpla tricket att knacka på väggen för att höra om det var gips eller betong så visade det sig att det finns betydligt mycket mer att se upp för. Efter att glatt ha lyckats borra mig igenom gipssidan på väggen så satsade jag på nästa del, som av ljudet att döma skulle ha varit en betongvägg. Varför någon nu gör halva väggen i betong och halva i gips kan vi ju alla ta oss en lång funderare på.
”Olika typer av överraskningar som en vägg på ynka 80 centimeter kan bjuda på”.
Med borren i högsta hugg fick jag svaret. Det var så klart inte betong, det var metall gömd bakom en tunn gipsskiva. Troligtvis ett metallrör av något slag, men det är inte till 100 procent fastställt. Efter tre veckor och många om och men senare så var hyllan på plats, men även min nya titel: senior hylluppsättare. En titel som troligtvis endast bärs av folk som genom erfarenhet blivit relativt bättre på tidsestimering och materialkännedom med knackningstekniken. Så ett tips till alla ni som funderar på att sätta upp en hylla, tänk till några gånger om det är värt det - har ni otur tar det tre veckor.
Lina A Andersson