Jag ska flytta. Igen. Samma visa varje år. Inte en enda grej har packats ner i flyttkartongerna, vilket så klart inte är så konstigt.
De slitna flyttlådorna har nämligen inte tagit sig in i lägenheten ännu utan står i ett förråd och samlar damm.
Men om kartongerna hade haft någon typ av tankeförmåga hade de nog vid det här laget redan slagit vad om att det väldigt snart måste börja arbeta igen och några hade så klart frivilligt gått sönder i ren protest.
Några har turen att få någon kudde och kanske en kruka med sig och klarar sig därmed galant genom hela processen. Andra måste ta allt porslin i köket och som på något mirakulöst sätt alltid leder till att kartongen blir så tungt att den rimligtvis bara borde vara några ynka sekunder från att allt går i tusen bitar.
Men än så länge har de stackars kartongerna fått sitta och vänta. Längre än de någonsin tidigare.
Jag har nämligen slagit ett nytt rekord och därmed nått mitt stora mål som jag haft sedan jag flyttade hemifrån. Jag har bott ett år på ett och samma ställe. Närmare bestämt ett år och två månader.
Nu har jag visserligen inte varit i lägenheten under hela denna period, jag har ju ändå hunnit bo hemma i Skellefteå några månader däremellan bland annat. Men ändå. Det räknas. Jag är fortfarande på samma plats 14 månader senare.
Rekordet firas inte med tårta eller bubbel. Inte än i alla fall. Det kanske sker senare, för innan dess måste jag säga hej till kartongerna och se till så att de inte tagit ut pensionen i förtid.
För utan dessa stackars lådor skulle det inte vara så lätt att släpa sig till både den ena och den andra sidan av staden, för att inte nämna att de även färdats mellan flera olika städer.
Inte konstigt att de börjar bli rätt slitna. Men en vacker dag, mina kära kartonger, kommer ni att få gå i pension.
Jag ska bara se till att hitta en lägenhet att stanna i längre än 14 månader.
Lina A Andersson
Men envacker dag, mina kärakartonger, kommer ni få gå i pension.