Hemlängtan. Ibland slår den mig lika hårt som den isande kylan som brukar koppla ett stadigt grepp om tillvaron någon vecka efter att nyårsaftonens fyrverkerier har slocknat. För det är någonting fint och alldeles speciellt med det som man upplevt under många år och som är kopplat till många minnen, både av positiv och negativ karaktär.
De gånger jag åker hem så är det med en speciellt känsla allt det där bekanta kommer till mig igen. Det börjar oftast redan på flyget hem. Bland folk som febrilt söker efter säkerhetsbälten och frustrerat kastar upp sina väskor i det alldeles för trånga bagageutrymmet. Ja, plötsligt talar en större del av människorna runt omkring mig med en dialekt som annars är i minoritet. Meningar som “Såg du matchen igår då?” hörs i sorlet av passagerarna.
De gånger jag åker hem så är det med en speciellt känsla allt det där bekanta kommer till mig igen
När planet sedan har glidit in på landningsbanan, bagaget är hämtat och tallarna längs med väg 364 blir allt färre blir det tydligt att husen fortfarande står kvar på samma ställen. Detsamma gäller företagens skyltar, rondellerna, staketet som sviktar på grund av alla som klättrat över det och allt annat. Det som sticker ut är det nya. Oftast är det en ny skylt, en uppdatering av en gammal eller att ett nytt företag flyttat in. Det kan även vara en lyftkran som skvallrar om att nästa gång samma resa görs kanske det till och med står en ny byggnad längs med vägen hem. En byggnad som inte kommer att vara fylld av minnen som den eventuella gräsplätt som tidigare varit på samma plats, dock med potential för så mycket mer.
Det självklara här är ju dock att det varken är byggnaderna, lyftkranarna, skyltarna eller rondellerna som gör att det kommer en liten gnista av glädje när de svischar förbi utanför bilrutan. Det är såklart minnena och människorna, men det är inte lika ofta alla de som syns på vägen mellan flygplatsen och det stället som är hemma.
Lina A Andersson