Vi hade precis fått tillgång till stället som skulle bli vårt hem de kommande sju dagarna och hade fullt upp med att springa upp och ner för trapporna för att se vilket av rummen som var bäst.
Snart hade någon lagt vantarna på det bästa rummet och de andra muttrade bittert att de ”i alla fall inte ska ha den där skrubben!”
Inte visste vi vid då att det snart skulle vi få betydligt värre i-landsproblem. När vi börjat packa upp kom så den avgörande frågan: ”Vad är det för lösenord till wi-fi?”.
Ingen visste och snart hade paniken spridit sig till varje rum och vi alla sprang runt som förvirrade höns i jakt på lösenordet.
Men ingen lyckades. Någon sa ”det är lugnt, jag är ingenjör”, vilket var en klen tröst då det inte på något sätt löste problemet.
Snart hade någon insett att vi skulle ringa wi-fi-lösenordens larmcentral, det vill säga den vi hyrde huset av. Men ingen svarade till vår stora förtvivlan och desperationen ökade. Någon ringd en bekant för att beklaga sig över denna kris:
”Du, vi har ett jätteproblem! Vi har inget wi-fi!”.
Varpå det blev tyst i någon sekund när personen på andra sidan sa något i stil med att ”det var väl inte så farligt, nu kunde vi njuta av varandras sällskap.”
Det var inget godkänt svar då uppringaren sa ”Du, nu ska jag fråga dig en viktig fråga. Om du inte kan lägga upp på sociala medier att du varit någonstans, har du verkligen varit där då?”
Av svaret framgick det tydligt att någon typ av generationsklyfta uppenbarat sig mellan de två som pratade med varandra.
Men slutet blev trots allt gott.
Efter några timmar utan tillgång till sociala medier var lösenordsmysteriet löst och wi-fi:et var igång och vi kunde åter visa att vi faktiskt är.
Om du inte kan lägga upp på socialamedier var du är, har varit där då?