“Står du här och hänger igen?” sa en kollega som gled förbi mig med kaffekoppen i högsta hugg, redo att kasta sig över kaffetermosen som någon timme tidigare lämnats till sitt öde i köket. Jag stod dock två steg från kaffet, då det inte var det som hade fått mig att stationera mig i köket vid just det här tillfället. Det var faktiskt den dagliga dosen av c-vitamin som hade kallat på min uppmärksamhet bara några minuter tidigare. Dels genom ett enormt sug efter fruktsocker, dels genom kurrandet från magen.
Hur hade jag hamnat där då? För det första hade jag börjat ta klivet från student till “på riktigt vuxen”. Jag hade börjat jobba. Det innebär en hel del omställningar som ni säkert förstår, bland annat fruktkorgar på arbetsplatsen. Något som jag då hade råkat ut för. Det var ett ganska nytt vardagsfenomen i mitt liv.
Så klart finns det något vagt minne om fruktstunder på förskolan, lagrat långt inne i en glömd minnesbank, men under åren som student så är det ingenting som hör till vanligheterna. Främst på grund av att universiteten inte bjuder på gratis frukt dagligen. Och när en väl har tagit sig till cafeterian för att köpa någonting så hamnar sällan frukt högt upp på behovslistan. Oftast är det just kaffe som de där dyrbara små slantarna tillslut spenderas på om jag ska utgå från några års observationer av universitetscaféer.
När chansen kom att få äta frukt då och då, så var det så klart en stor lycka.
Så nu när chansen kom att få äta frukt då och då, så var det så klart en stor lycka. Speciellt för min kropp som verkade jubla över antalet vitaminer som trillade in. Någon som inte jublade lika mycket var dock min kollega som upptäckt att kaffet var slut i termosen. “Jaha, då får man vänta på sin dagliga dos av Vitamin B3 verkar det som, kanske ska satsa på c-vitaminerna som du istället?” sa han med en suck och sträckte sig efter ett nytt filter för att fixa kaffe till den tomma termosen.
Lina A Andersson