Det här med att hålla växter levande är lite av en konst, eller så kanske det snarare bör jämföras med någon typ av superkraft. Hur som helst så är den här superkraften inte någon konstant hos mig. Det är snarare någonting som går otroligt mycket upp och ner, ungefär som vädret i april.
Men åter till växterna. Jag vet att när jag var yngre fick en idé om att jag ville ha växter. Alltså, jag ville plantera frön som växte och blev någonting roligt.
Så jag gjorde det, med lite hjälp från vuxenvärlden. Jag uppskattar att jag var cirka 11 år när detta hände.
Eftersom jag ville ha någonting roligt så planterade jag gurkfrön och tog hand om dem som om det vore det viktigaste som hänt mig. Och de växte som aldrig förr
Så här i efterhand antar jag att jag då inte själv inte stod för all vattning av de här små liven.
Det kan ha varit någon annan inblandad som höll dem vid liv när jag hade andra otroligt viktiga saker att göra.
Gurkodlingen blev minst sagt en succé och när jag senare fick skörda frukten så kan ni nog gissa hur stolt 11-åriga jag var.
Men åren gick och växterna försvann. Ja, till och med mina 17 kaktusar dog efter en längre torrperiod och jag bestämde mig för att det här med plastväxter är ju himla bra!
Men så för någon månad sedan så fick jag den dä gröna idén igen. Jag måste ju testa odla någonting, någonting roligt!
Sagt och gjort. Trots att många undrade hur det skulle gå, då jag uppenbarligen dödat ett stort antal kaktusar och nu inte hade någon som vattnade växterna åt mig - så hände det i alla fall . Mot alla odds.
Växterna överlevde och nu sitter jag här med tre gigantiska plantor som ännu inte lämnat från sig en enda gurka.
Men det är på gång, jag lovar.
Lina A Andersson
Åren gick och växterna försvann. Ja, till och med mina 17 kaktusar dog.