När jag studerade var det en gång en lärare som sa “Ni ska bara veta hur mycket kaffe ni kommer bli bjudna på när ni börjar arbeta. Det är nämligen så här; varje gång ni blir inbjudna till ett möte med någon som inte jobbar på samma ställe så ingår det att bjuda på kaffe för att vara artig. Det kommer erbjudas i mängder!”.
Några av de som lyssnade såg hoppfulla ut, kanske för att de gillade kaffe och insåg de ekonomiska fördelarna med att slippa köpa eller så var det för att ämnet var något intressantare än det som vi egentligen skulle diskutera.
Det första han frågar är om jag vill ha kaffe.
Jag tillhör den lilla delen av befolkningen över 20 år som inte riktigt fallit för kaffedrickandet ännu, men jag är definitivt inte ensam. En annan icke kaffedrickande kompis hade för ett tag sedan sökt jobb och då hunnit reflektera över det socialt svåra i att inte vara en del av kaffeklubben. ”Ja, men asså det första han som intervjuar säger är ”vill du ha kaffe?” och vad ska jag säga då? Jag sa att jag drack just innan jag kom”. Vilket snabbt ifrågasattes då det egentligen bara hade räckt med ett ‘Nej, men tack ändå’. Svaret kom kvickt: “Ja, men jag tänker ju mig att folk dricker kaffe efter maten. Sen så känner man sig som en kaffedrickare när man säger så. Alla tror att man är som dem, en i gänget liksom”.
En tanke som kanske inte är helt åt skogen då det oftast i just anställningssammanhang är lätt hänt att den som anställer tar någon som är lik dem själva. Tanken hade i alla fall slagit min kompis när det kom till den ack så viktiga kaffedrickarkulturen på arbetsplatser.
Å andra sidan var lögnen på intervjun ett korthus som skulle bli svårt att hålla stående under en längre tid.”Jag tänkte att de kanske väljer någon annan som dricker kaffe om de skulle stå och välja... men anställer de mig så kommer de att bli varse om min hemlighet senare.”
Lina A Andersson