Kylan från de guldfärgade glasögonen spreds ut likt vågor från näsan till resten av ansiktet. Jag justerade till dem lite för att de skulle sitta rakare och kollade mig själv i den smala spegel som var uppsatt mellan raderna av glasögon, som prydligt satt placerade på varsin plats på väggen hos optikern. Jag hade tydligen fått lite dålig syn och behövde glasögon för att kunna placera mig själv lite längre bort än cirka en meter från teven.
Att jag hade dålig syn var någonting jag förnekat ett bra tag innan jag till slut hamnade i stolen hos optikern. Men väl där så var det bara att ge upp och ta till sig av något som mer eller mindre kändes som att få en ny identitet. Det var även då det blev uppenbart att förnekandet av den dåliga synen behövde upphöra.
Det här var dock ett antal år sedan som det hände. Men för bara någon vecka sedan berättade en kompis om hennes besök hos optikern. Hon, precis som jag, hade gått länge innan hon tillslut gav vika för synen som inte riktigt var som den brukade.
“Nu ser jag ingenting längre. Jag kan inte läsa texten. Det hände igår, när jag var hos optikern och de sa att jag hade synfel. Så nu sitter jag och ojar mig över att jag inte kan läsa någonting på datorn, trots att jag kunde i förrgår”, sa hon och berättade om hur hon nu upplever det som en kamp att klara sig de två veckor som det skulle ta att få hem de nya glasögonen.
Hur gick det för mig då? Jo, jag fick mina glasögon efter några veckor jag med och kunde flytta från en kudde på golvet en meter från teven till soffan. Jag hade även den stora äran att upptäcka att det är möjligt att se sjukhuset från villakvarteren i Sunnanå – någonting jag inte upptäckt innan glasögonen fick följa med mig ut för att upptäcka alla små detaljer som tidigare gått obemärkt förbi.
Lina A Andersson