När jag gick i grundskolan hände det att jag läste böcker. Det var avslappnande, roligt och framförallt helt fängslande om jag lyckats hitta rätt. Jag älskade att kliva in i fantasivärldarna, men det värsta var när det hela var över. Separationen var hemsk. Att försöka börja läsa en ny bok var omöjligt, jag drömde mig bara tillbaka till den där fantastiska boken som just lämnat mig utan fler äventyr att följa.
Sen började jag på universitetet och skönlitteraturen flög snabbt ut. Sanningen är nog att den inte ens kom in i min studentlägenhet. Istället var jag upptagen med att läsa faktabok efter faktabok. Där var det mest bara uppförsbacke och en ständig ångest över att komma ihåg allt inför tentan. Att då orka ta fram ännu en bok kändes allt annat än lockande.
Men studierna tog slut och snart hade jag flyttat till en ny stad där gamla vänner bodde. Under tiden jag studerat hade de startat en bokklubb och så snart jag satte min fot i samma kommun som dem kom frågan: “Vill du vara med i bokklubben?”
Det gav oss en anledning att ses ofta
Plötsligt började fjortonåringen inom mig protestera och de fördomar som en gång satt sig i huvudet började skrika. Det här är ju sånt som är “supertöntigt”. Men tiden har gått och förutom att jag själv mognat så har även trenderna kastats upp och ner och plötsligt är detta något som en hel del gör. Så efter en halv sekunds eftertanke gick jag med.
Förutom att jag åter igen fick ta ett kliv in i spännande fantasivärldar gav det oss anledning att ses ofta och snacka. Inte bara om vad vi själva gjort sedan sist, utan även iakttagelser, formuleringar och samhällsproblem som tagits upp i boken.
Något som en kompis kommenterade genom att säga “Alltså, jag har inte diskuterat så här smarta saker sen universitetet. Jag älskar att äntligen få använda mina hjärnceller igen!”
Lina A Andersson