För något år sedan så berättade en kompis till mig en historia. En historia som av någon oklar anledning har fastnat i min hjärna, likt ett klistermärke med superlim. Historien utspelar sig på bottenvåningen i ett lägenhetshus någonstans i norra Sverige, strax efter att porten till arbetet stängts och vägen till ens eget hem har avverkats.
Samtidigt som hissen var på väg letade hon som vanligt efter sina nycklar och tog fram dem. När hissen väl kom och dörrarna öppnades så tog hon ett kliv in, men nycklarna i handen låg tydligen inte så stabilt som hon hade tänkt sig. Innan hon visste ordet av så hade nycklarna fallit ner mot marken, men missat den första nivån av fast mark. Istället fortsatte de ner i utrymmet mellan golvet och hissen och la sig på golvet under hissen.
Efter att ha hört historien har jag själv blivit rädd för att tappa nycklarna i det där lömska hålet som uppstår mellan hissen och golvet, vilket gör att jag håller i nycklarna som om livet hängde på dem.
Kastet avbröts tvärt, men det var försent.
När jag och min sambo en dag var på väg ner till källaren för att tvätta så upptäckte vi dock två saker; för det första att vi saknade kulörtvättmedlet och för det andra att vi bara hade en nyckel. För att vara effektiv tyckte min sambo att jag helt enkelt skulle låsa upp tvättstugedörren och sedan kasta nyckeln till honom när han stod i hissen. Sagt och gjort. Mitt i det perfekta kastet som skulle få nyckeln att flyga i en fin båge för att sedan landa i hans hand kom jag på det. Hålet mellan hissen och golvet. Kastet avbröts tvärt, men det var försent. Nyckeln åkte iväg i en konstig böj och slog i marken för att sedan glida de sista biten mot hissen innan de tvärdök ner i hålet.
Mardrömmen hade alltså gått och blivit verklighet, men med lite fantasi och kämparglöd kunde vi tillslut fiska upp nycklarna. Jag kunde andas ut, samtidigt som jag också kunde konstatera att min rädsla för avgrunden dels var befogad då det faktiskt kunde hända och dels inte var så farligt. Se bara till att ha en gardinstång, silvertejp och en krok nära till hands när det händer.
Lina A Andersson