Några skålar med chips stod framför oss på det ljusa träbordet och glada röster hördes runt omkring. Det var fredag och den anda som brukar infinna sig strax efter att porten till arbetsplatsen gått igen bakom oss hade anlänt. “Hur länge har du bott här?” frågade en person som kom från staden vi var i till en av mina kompisar. “Ja, jag flyttade hit för typ en och en halv månad sedan”, svarade kompisen samtidigt som hon som frågade tappade hakan.
“Så lite? Wow! Fatta att bara ha bott i en stad så kort tid? Hur känns det? Hur är det?”, frågorna haglade och hon tittade på mig för att försöka hitta medhåll i hur spännande det är att någon har bott så kort tid i en stad.
Tyvärr så fick jag snabbt erkänna att jag hörde till samma lag som min kompis, det vill säga att jag knappt bott två månader i den nya staden och att jag var lycklig över att ha hittat en väg till och från jobbet som är snabb och inte innehåller trappor, något som är skönt att undvika när cykeln är det främsta färdmedlet.
Hon tycktes bli ännu mer chockad och vände sig mot den sista i sällskapet som inte avslöjat varifrån han kom och där hittade hon till slut någon typ av bekräftelse i form av: “Mjo, man kan ha bott någonstans så kort tid också, ja”. Hon var ändå nöjd och vände sig åter om för att ställa den fråga som flög upp som viktigast: “Men är det inte svårt att flytta till en ny stad?”.
Min kompis svarade utan att tveka: “Nej, det är väldigt enkelt. Bara att ta sitt pick och pack och åka. Sen är det enklare att flytta till vissa städer än andra och faktiskt känna sig som hemma, men det har oftast att göra med hur många som man känner där sedan tidigare eller hur snabbt man lär känna folk. Här hade jag redan flera kompisar, så det var bara att glida in!”.
Lina A Andersson