“Åh, minns ni när man var liten och hade en Herman”, sa min kompis nostalgiskt och drömde sig bort till problemfria dagar och surdegar. “Det var seriöst som att ha ett husdjur, den fick så mycket kärlek och omtanke att det inte är klokt”. Jag själv missade tyvärr Hermantrenden som var otroligt stark där någon gång vid millennieskiftet, men en som ännu inte riktigt släppt trenden var en annan kompis som också satt vid bordet.
Det var som att ha ett husdjur
Även om just Herman var över, så hade hon gått vidare till andra liknande “husdjur”. “Det var när jag bodde hos en annan kompis utomlands som jag fick en del av hennes filmjölkskultur, den var helt fantastisk”, berättade hon. Filmjölkskulturen hade tydligen varit lite som en deg, fast lösare och när det var dags att äta så var det bara att hälla i lite mjölk så att den löstes upp lite.
När hon skulle flytta hem till Sverige igen var det inte lätt att ta med sig kulturen hem. “Jag hörde att den kunde torka ut, men det enda effektiva sättet att transportera den var ju att lägga den i en behållare i bagaget. Det fanns typ någon frukttorksmaskin men det kändes lite extremt”, sade hon. Väl hemma i Sverige så visade det sig att den valda lösningen inte fungerat. ”Den dog och det luktade hemskt. Den kanske dog på flyget eller så trivdes den inte i Sverige. Men sen så ville kompisar inte komma in i min lägenhet för det luktade så. Till och med min granne knackade på!”.
Hon såg ledsen ut när hon berättade och vi frågade om hon inte funderat på att adoptera en filmjölkskultur från någon annan. Men det hade hon inte, och det var dessutom för kontroversiellt att tala om den numera döda kulturen med den kompis hon fått adoptera den av: “Jag har inte berättar för min vän om det än… Istället brukar jag ta en bild av en skål med filmjölk för att dölja att den dött. Vissa saker pratar man helt enkelt inte om...”
Lina A Andersson