Jag satte ner den vita koppen på träbordet i det lilla kaféet. En kompis tog en tugga av en morotskaka och kollade skeptiskt på den samtidigt som han tuggade. “Alltså jag brukar inte äta så mycket kakor. Blev less efter mitt ex som bakade hela tiden”. Något som vi andra inte riktigt kunde relatera till utan uttryckte snart någon form av subtil avundsjuka kring att alltid ha möjlighet till bakelser. “Det är i och för sig sant. Det stora problemet var att hon blev fattig och jag blev fet.”
Jag själv hade en period i mitt liv då jag också stod för alldeles för mycket bakverk i proportion till vad som åts. Det kom faktiskt inte några klagomål om hälsoproblem. Däremot klagomål om att det av utrymmesskäl inte gick att underhålla min hobby. Både frysen och kylen blev fulla och snart gick det knappt att stoppa in ett mjölkpaket i kylen – än mindre att handla mat. Efter det så dog snabbt intresset då även jag kunde förstå behovet av vanlig mat, speciellt då jag själv också drabbades av problemen.
Ytterligare en person i sällskapet vid det lilla träbordet tog då till orda och bekände att hon mer än gärna hade haft lättare tillgång till bakverk. Hon själv hade under perioder varit mycket hos sin bror och till sin besvikelse var det alltid svårt att hitta godis eller andra sötsaker i den lägenheten. Men en dag öppnade sig portarna till Narnia. Efter att ha kört alldeles för många saker i samma eluttag hade en propp gått och med en djup suck hade hon gått mot elskåpet för att lösa problemet. Hon öppnade dörren och framför henne fanns inte bara saker som ingår i någon typ av elgrejer-kategori, där lyste även en chokladkaka upp närvaron. “Så jag öppnar elskåpet och bara okej – vad gör chokladen här?”. Hon konfronterade då sin bror som sa “Ja, men jag måste ju gömma det för dig. Annars rensar du ju stället och någon måste ju sätta gränser”.
Lina A Andersson