Efter många om och men var det bestämt. Sommaren skulle tillbringas på varmare breddgrader, i alla fall för några dagar. Arbetet med att ta komma fram till var, när, hur och varför hade varit allt annat än enkelt men till slut satt jag ändå där med bokningsbekräftelser för både resvägarna och boende. Jag kunde pusta ut och slog igen laptopen. Några dagar senare skulle jag visa för min kompis hur planerna såg ut och slängde fram min trotjänare till dator, som fått kämpa sig igenom både det ena och det andra äventyret.
“Titta, hit ska vi!”, sa jag uppspelt. Samtidigt kollade min kompis storögt på skärmen och utbrast: “Shit! Har du också massa flikar uppe?”. På skärmen syntes en rad med flikar, utan vare sig text eller ikoner eftersom dessa inte rymdes på det lilla utrymmet ovanför URL-fältet. Jag, som snabbt fick byta fokus från semester till flik-snack, fick konstatera det uppenbara i att så var fallet. Varpå min kompis fortsatte: “Folk kan inte jobba med mig när de ser mina flikar. De liksom bara stirrar på flikarna och hamnar i freeze mode. De kan helt enkelt inte förstå hur jag kan jobba med det och måste ta bort det innan de kan fokusera på det jag egentligen ville visa”.
Det var som om mänskligheten mer eller mindre kunde delas i två läger där och då.
Det var som om mänskligheten mer eller mindre kunde delas i två läger där och då; de som arbetar med tusen flikar och de som får fullständig panik av att se det och söker in till första bästa stresshanteringskurs vid minimal kontakt med mer än tre flikar. För egen del hade flikarna hängt kvar då jag tänkte att jag eventuellt skulle behöva kolla på dem igen. Även om jag innerst inne visste att jag skulle kunna söka upp allting igen på några sekunder. Min kompis hade däremot funderat längre på fenomenet och gjort en mer övergripande analys: “Det bästa med tabbar är att man inte behöver ta något beslut. Man går bara vidare, tänk om man kunde göra så i fler situationer i livet?”.
Lina A Andersson