Aldrig trodde jag väl att två så små ord skulle kunna få mig att bli så till mig. Leendet åkte upp till öronen och tårarna sprutade. Samtidigt. Jag studsade runt som en tok och stannade till slut upp för att läsa meddelandet en gång till. Och en gång till. En flicka.
Så är äntligen väntan över. Och oron. Jag har drömt alla möjliga och omöjliga drömmar senaste tiden. De flesta har innefattat någon typ av förlossning där min son och hans hustru varit huvudpersoner. Det har bara varit luft i magen. Det har kommit en kull med bebisar. Typ 16-17 stycken.
Och en gång kom det en katt. En stor en baddare. Tror det var en maine coon. Jag tyckte det var lite märkligt att föräldrarna inte reagerade på att de fått en katt istället för ett människobarn men de verkade glada så jag spelade med.
Så här i efterhand kan jag känna att jag nog borde ha sagt någonting. Jag tänker att annars kanske de hade känt sig dumma när de skulle träffa föräldragruppen för första gången. Fast å andra sidan så var det ju bara en dröm. Så jag behöver inte fundera så mycket mer på det. Och nu vet vi dessutom. Det var varken luft, en bäbishög eller en katt i magen. Det lilla miraklet som kom till världen i onsdags var en alldeles perfekt liten minimänniska. En flicka.
Så det är så här det är att bli farmor. Jag har ju hört andra prata om det och i min enfald trott att jag fattat vad de menat. Men med facit i handen har jag inte ens varit nära att förstå innebörden av storheten i att få ett barnbarn.
Mitt hjärta svämmar över av kärlek. Fjärilarna fladdrar runt i magen. Jag kommer på mig själv med att sitta med ett fånigt litet leende på läpparna. Och jag har inte ens träffat den lilla tösen. Jag sitter med mobilen i min hand och tittar på ett foto av en nyfödd liten bäbis som är fler hundra mil bort. Och jag vet. Jag älskar henne. Två små ord och livet har plötsligt tagit en helt ny vändning. En flicka.
Lena Långdahl
Livet har plötsligttagit en helt ny vändning.