Det är fredag morgon och snön har smält och solen skiner över en liten stad vid namn Tunbridge Wells.
Efter bara en timma på tåget ifrån London stiger jag ut från stationen och det känns som att jag stigit ut ur ett stort ångmoln.
Byggnaderna är gamla men rena i jämförelse med London.
Ofta glömmer jag hur fint och fridfullt England kan vara pågrund av den bubblan med förorenad luft, nerskräpade gator och röda bussar som man enkelt fastnar i .
London har över de två senaste åren lyckats bli ett riktigt hem för mig, även om jag ibland får känslan att kvävas långsamt. Längtan efter Norrlands tomma gator, höga träd och friska luft kan få en att bli lite tokig.
Det är inte möjligt att bara hoppa på ett flyg och lämna allt. Då passar det bra med små utflykter som denna. I London är det ovanligt att se små barn springa runt på gatorna på egen hand, men det första jag möts av detta tecken på de trygghet staden bär på.
Två flickor i sjuårsåldern sitter och blåser upp sina tuggummin. I London ser man sällan djur springa runt utan koppel , men länge upp på gatan ser jag en hund springande med sin husse åtminstone tio meter bakom.
Allt är normalt, precis som hemma.
Jag träffar en svensk kille som bor i Tunbridge Wells som berättar att han bodde i London under många år men bestämde sig för att flytta ut hit för sin sons skull. Tryggt och familjevänligt.
När jag senare på kvällen kliver av en station i hjärtat av London så kraschar jag direkt in i en vägg av tio olika matdofter, sirener, dunkande musik och skrik. Både positiva och negativa typer av skrik.
Jag trycker på min interna knapp och stänger av allt.
Min sinnesro i Tunbridge Wells fungerar som en tillfällig medicin.
London funkar trots allt, så länge det finns tåg som lämnar staden.
Jasmine Said