Ledarhundar är fantastiska hundar.
Stella skänker mig mycket glädje och är till stor hjälp. Hon gör det möjligt för mig att gå ut när jag vill.
Oavsett väder och dag är hon med mig och gör sitt allra bästa för att sköta sitt jobb. När vi är ute och reser sätter hon sig nära.
Då och då puttar hon på mig med nosen, som för att se om jag har det bra.
Skulle jag råka snubbla blir hon ängslig och det märks att hon får dåligt samvete.
Ja, ledarhundar är fantastiska hundar men de är också hundar, inte förprogrammerade robotar. Jag förstår att många människor inte kan stå emot de bedjande ögonen och den viftande svansen, men försök att behärska er. De får inte bli störda i sitt arbete.
När vi är ute och går är det jag som ska hitta vägen. Hundarna är lärda att hålla till vänster i den mån det går.
Oftast är det intränade slingor som vi går, och efter vägen är Stella lärd att visa till exempel en stolpe eller en infart, för att ge mig riktlinjer om var vi är.
Hunden markerar även kanter och kan söka trappor, dörrar och bänkar. Det är otroligt viktigt att hunden kan fokusera.
Hon är trots allt ett hjälpmedel. Visst, hon är söt, men låt henne göra sitt jobb.
Blir hunden störd kanske den missar att visa en vänstersväng och vi går fel, eller glömmer att stanna vid en trappa. Låter jag Stella hälsa på människor och andra hundar kommer hennes intresse för andra bli för stort.
På ett sätt blir jag glad att ni tycker att jag har en fin hund, men det fungerar inte. Hon är trots allt ett hjälpmedel. Visst, hon är söt, men låt henne göra sitt jobb.
Klappa inte, prata inte med henne. Det är inte synd om henne och jag är ingen elak matte.
Hon älskar att jobba men har även sina utvalda hundar som hon får leka med ibland. Om någon väldigt gärna vill hälsa, särskilt när det gäller barn, tar jag av selen och säger åt henne att det är okej.
På selen sitter en skylt där det står: ”Ledarhund, var vänlig stör mig ej.”
Snälla, lyd texten och låt Stella göra sin grej.
Johanna Vetander Wallmark