Jovisst vet jag det.Detta är inte roligt att se i tryck. Just precis nu drabbas förmodligen den före detta ägaren av posttraumatisk skam, kastar sig in bakom ratten och fräser iväg med släpet slängande bakefter för nu ska fåtöljjäveln bort en gång för alla.
Det är så sorligt. Så fort jag har rapporterat om intressanta skrotfynd i skog och mark så har dessa artefakter från en svunnen tid upplösts i tomma intet. Så gick det med bilen vars rostiga kylargaller grinade välkomnande varje sommar. Så gick det för den utslängda diskmaskinen av klassiskt amerikanskt märke.
Så nu frågar jagdig som en gång, kanske för mycket länge sedan, tyckte att skogen var det rätta stället för just din avlagda pryl: Vad är det som får dig att tro att du fortfarande kan hävda din exklusiva äganderätt till just detta föremål?
Efter några år i naturens sköte är skrotet inte skrot. Det är en oumbärlig vägvisare. Om den hästdragna harven står till vänster, då ska man svänga till höger lite längre fram. Står lastbilsvraket på höger sida om tallen, då ligger huset man ska till längre upp till vänster. Och står det en fåtölj i det gröna, som av allt att döma varit en riktigt högklassig möbel i sin krafts dagar, då ska man fortsätta efter stigen tills den böjer av ner mot vattnet. Om det är ner till vattnet man ska.
När dessa minnenfrån förr försvinner från sin numera naturliga miljö, då tappar vandraren orienteringen totalt. Vilsenheten sprider sig och stigen som tidigare, tack vare den vattensjuka 60-talssoffan, var lättfunnen, förvandlas till ett främmande ingenmansland utan riktning.
Om ägaren intedrabbades av ruelse den gång då föremålet ställdes ut i skogen för att stilla sjunka ner bland fjolårslöven, då är det meningslöst att uppleva skamkänslor nu. Det är för sent för det. Det järnskodda trähjulet har blivit en integrerad del av landskapet. Det är där, och bara där, det hör hemma. Det har blivit allas hjul. Ingår i det kollektiva ägandet.
Låt stå, kära före detta ägare. Låt stå och försök känna dig lite stolt istället. Vi som så lätt vandrar vilse känner enbart tacksamhet för varenda fast orienteringspunkt som står att finna.
Låt stå, kära före detta ägare. Låt stå och försök känna dig lite stolt istället.