Båda mina föräldrar var unga i femtiotalets Sverige, den period efter andra världskriget då möjligheterna till högre utbildning blev tillgängliga för fler.
Båda var de första i sin släkt som tog studenten och en universitetsexamen. För dem var kunskap vägen ut och framåt.
Gedigen kunskap och en bred bildning öppnade dörren till ett rikare liv, både bokstavligt och bildligt.
De lärde mig att det ibland krävs ansträngning och hårt jobb för att tillskansa sig kunskap. Men att det alltid är värt det.
Båda mina barn befinner sig mitt i det svenska skolsystemet.
Jag är tacksam över att deras vardag präglas av varma och omtänksamma lärare som vill deras bästa.
Samtidigt märker jag hur lärarkollektivet uppvisar en ängslighet när det gäller att ställa krav på såväl oss föräldrar som på barnen, som om kunskap och bildning var ett nödvändigt ont
Som om motgångar och bitvis hårt jobb måste undvikas till varje pris – trots att det är något som varje människa måste lära sig att hantera.
Historia, samhällsvetenskap, naturvetenskap, filosofi, matte, svenska och moderna språk.
Låt oss göra slut med det där bildningsföraktet som så lätt bubblar upp.
Med risk för att låta 100 år gammal verkar det ibland som att vi, i tider där entreprenör är ungefär det finaste man kan vara oavsett bransch, glömt bort vad de kan göra för oss i egenskap av sig själva.
Hur de är grunden för att förstå både vår historia och samtid.
Hur de skapar en gedigen grund och utgångspunkt för kritiskt tänkande som kan hjälpa oss att mota mörka krafter redan i grindhålet. Hur de gör världen större. Oavsett yrkesval.
Låt oss ge dem den tyngd de förtjänar och låt oss göra slut med det där bildningsföraktet som så lätt bubblar upp.
Låt oss poängtera både lärandets glädje och utmaningar.
Och låt oss ge läraryrket den status, den frihet och den respekt det förtjänar.
Caroline Thorén