Med intensiv blick berättar forskaren om hur framtiden kan komma att se ut för oss människor. Han pratar exalterat om en framtida parallell värld, där våra personligheter laddas upp digitalt och tillsammans lever i en virtuell verklighet. En annan forskare nämner tanken på att vi kanske inte ens lever i en riktig värld idag. Kanske lever vi redan nu i en simulering och kanske är ingenting ens på riktigt. Forskaren menar att det till och med är mycket möjligt.
Kvällen är sen, men jag ser klart teveprogrammet om framtiden och det blir återigen tydligt för mig hur kluven den tiden vi lever i nu är. Samma vecka har jag nämligen läst en insändare där skribenten vill påtala det tokiga i att allt numera ska betalas via nätet. Hen menade i sin insändare att vi är mer sårbara än någonsin i takt med att kontanterna försvinner och betalningarna blir digitala.
Idag siktar en del människor mot nya parallella världar, bortom den här verkligheten och bortom det som vi känner till idag. Detta sker samtidigt som att andra människor har fullt upp med att förstå varför sedlarna och mynten försvinner och varför vardagssysslorna ens måste digitaliseras.
Ingen av oss sitter inne med all den information som vi behöver för att förstå saker och ting fullt ut.
Kanske är detta kännetecknande för hela den här tiden som vi lever i. Vi har svårare än någonsin att förstå varandra, eftersom ingen av oss sitter inne med all den information som vi behöver för att förstå saker och ting fullt ut. Vi har nämligen sprungit olika långt i loppet om framtiden. En del springer snabbt och missar därför en del av det som händer längs vägen. Andra kryper fram och tar lång tid på sig, men de hinner å andra sidan se allt som sker längs vägen.
Jag stänger av teven och lägger mig ner för att sova och konstaterar då tyst för mig själv att det klokaste nog är att springa lagom fort, då kanske jag kan hinna förstå så mycket som möjligt och samtidigt se det som händer längs vägen.
Sofie Hedman