Den 8 maj var det Världsäggstockscancerdagen. En dag som för mig och många andra innehåller massor av känslor.
Jag känner ilska över att kvinnor drabbas av äggstockscancer. Bara i Sverige drabbas 800 kvinnor varje år och trots att mycket har hänt medicinskt lämnar ändå 600 av dem oss.
Samtidigt är detta en dag för hopp. Kvinnor, män, barn i alla åldrar sluter samman. Det är en dag för att göra något för sina medsystrar. Det informeras om sjukdomen för att fler ska upptäcka äggstockscancer i tidigt skede, för tyvärr upptäcks majoriteten fortfarande för sent.
Jag tänker på den kvinna som efter en av mina föreläsningar tackade mig för att jag brinner för detta vilket hade lett till att hon tog sina symtom på allvar och undersökte sig. Hennes cancer hittades i tid.
Jag tänker också på en kvinna som var en enorm livsnjutare och levde varje dag som det vore den sista, hon hade jämt ett leende på läpparna, drack gott vin, unnande sig resor och njöt trots att cancer gjorde det svårt att jämt hålla modet uppe. Tyvärr finns hon inte med oss längre, men det gör minnet efter henne.
Jag bär själv BRCA1 vilket gör att jag löper 80 procent ökad risk att drabbas av bröstcancer och 40 procent ökad risk att drabbas av äggstockscancer än genomsnittskvinnan om jag inte utför mina förebyggande åtgärder.
Ni som har cancer i er familj, snälla undersök er, ärftligheten är stor. Att veta kan vara tungt men samtidigt ser jag det som en förmån jag fått. Jag får veta. Mina släktingar som drabbats fick inte det, de hade inte en chans. Jag har en chans.
Jag är helt övertygad om att kunskap räddar liv. Så snälla håll er uppdaterade på symtomen för äggstockscancer som bland annat kan vara svullen mage, att man kissar ofta, viktnedgång, förändrade avföringsvanor, smärta, aptitlöshet eller en nydiagnosticerad IBS efter 50 år ska också föranleda misstanke.
Så snälla, ta hand om er.
Ni som har cancer i er familj, snälla undersök er, ärftligheten är stor.