Skriv nått om melodifestivalen, sa kamraten och petade mig i sidan. Varför då? Det var min första tanke. Men som med andra hastigt instoppade tankar så biter sig en del fast, och här är jag nu. Först, nej, jag har inget emot alla dessa unga och gamla artister som sliter med detta. De gör vad de tycker om och vem är jag att klanka på det?
Men.
Spektaklet har i sitt format blivit lite som elithockey, även om man inte är intresserad så kommer man inte undan. Även den som inte vill veta får veta.
Hur jag än vrider och vänder mig så matas informationen in i mina öron och ögon. Vilken radiokanal jag än rattar in på jobbet så nog finns där en liten jingel med tillhörande klämkäck programledare som fnissande och bubblande vräker ur sig superlativer över den senaste ljusshowen eller tonartshöjningen.
Tidningarna är likadana, rubrikerna kastar sig mot mig trots att jag försöker värja mig mot festivalflodvågen, och jag får kämpa mig fram för att hitta till någon slags substans i nyhetsflödet. Lite grann som elithockeyn.
Notera gärna att jag ännu inte har pratat om själva programupplägget. Det är numera iscensatt som vilket sportevenemang som helst. Det kvalas och semifinalas och andrachansas och jag bara väntar på att vi snart, om det inte redan skett vill säga, ser de där obligatoriska, med lugg och hörlurar försedda, medelålders killarna som flåshurtigt levererar analyser och putslustiga kommentarer direkt från rinkside.
Men som sagt, artisterna har jag inget emot. De är vad de är, de kämpar på, sliter hårt och far säkerligen stundtals lite illa, allt för att ge oss ett par timmar med glitter, glamour, buller och bång för gud vet hur många hundra miljoner varje år.
Under tiden så drunknar barn och deras föräldrar i Medelhavet.
Torbjörn Häggmark
Hur jag än vrider och vänder mig matas informationen in i mina öron och ögon.