Lampor vid en byaväg. Foto: Yvonne Rönngren.
Det var verkligen en tidsresa att läsa Norran från 1966.
Du kanske såg artiklarna i mellandagarna, om den stora kommunsammanslagningen i Skellefteå. Underlaget fick jag genom att läsa vad Norran skrev i november och december det året.
Missat serien? Här hittar du till den.
Från händelsen minns jag däremot ingenting. Dels bodde jag inte i någon av de berörda kommunerna, dels var jag bara sex år.
Sju år senare gick även Lövånger och Burträsk med, den sammanslagningen minns jag däremot mycket väl. Pappa pratade ofta och med emfas om detta, han var stor motståndare och ville att Burträsk skulle fortsätta att vara självständigt.
Men sammanslagning blev det 1974, och den hade då givit en fantastisk effekt i min hemby. Ja, det var en dröm som slog in: Vi hade fått gatlyse!
Som pappa beskrev det var det en medveten strategi. Burträsks kommun skulle använda upp sina pengar före hopslagningen. Det gavs bidrag till gatlysen i varenda by där det fanns boende som saknade lampa.
Nyligen ringde jag Lars Pettersson, ansvarig för gator och vägar i Skellefteå kommun, för att kolla om minnesbilden stämmer.
"Ja, både Lövånger och Burträsk gjorde sådana satsningar. De har än i dag mer belysta småbyar än exempelvis uppåt Byske. När det gäller gatlysena så var nog Lövånger flitigast, de satte lampor lite överallt", sade han.
Lars Petterson har också noterat andra effekter av investeringsglädjen som rådde: "De byggde kommunalt vatten och avlopp i byar där man normalt har enskilda brunnar".
Men tillbaka till min barndoms väg. Delen av byn där jag bodde har glest mellan husen och därför rådde det tidigare ständigt mörker. Alltid när kompisar hälsade på fick jag följa med när de skulle hem. De skulle ha eskort till affären, där började byns gatlysen och de vågade gå eller sparka hem själva. "Vad du är modig som vågar gå här själv", var kommentarer jag ofta fick.
Att vandra i mörker, med enbart månen som lampa (i bästa fall) var jag hur van vid som helst.
Och så kom då lamporna! Inte bara till oss, utan mycket längre längs landsvägen, ända till det bortersta huset. Nu kunde vi se massor av gatlysen åt flera håll från våra fönster. Det var så smickrande, att vår väg var värd att ha belysning. Nu slapp man skämmas inför alla kompisar. Vi bodde civiliserat.
Burträsks politiker ville så klart inte ställa till trubbel, utan gynna sin befolkning. Men gatlysen blev ett allt större problem för Skellefteå kommun. De ansågs för dyra i drift, och nya regler kom för tiotalet år sedan då man började släcka i glest bebyggda områden. Precis de ställen där utbygganden hade gjorts i slutet av 60- och början av 70-talet.
Just för tillfället är nedsläckningen pausad, efter ett beslut i kommunfullmäktige. Ett nytt regelverk är på gång, som ska presenteras senare i vinter.
Så i skrivande stund är det oklart hur det blir med lampor på landet. Kanske hinner vi på en livstid både se dem komma och försvinna.