Hemlöshet. Här i London är det ett faktum. Människor från Storbritannien och människor från andra länder. Äldre, vuxna, ungdomar, och barn. Här finns inte samma typ av skyddsnät för människor som far illa som hemma i Sverige. Här räcker det med ett drogmissbruk och en missad hyra, sedan finns det ingen som sträcker ut en hjälpande hand.
En tjej ser inte ut att vara äldre än 15. Hennes hår är långt och guldblont, men allt annat än rent. Hon bär en tunn jeansjacka fast det är minusgrader ute. Jag undrar när hon sist åt. Jag undrar var hennes föräldrar är. Jag undrar vad hon gör när natten kommer och det blir riktigt, riktigt kallt.
Hon håller i en liten röd burk i handen. Inte ens var femte människa lämnar något i burken. Jag står där länge på andra sidan gatan och smuttar på min latte. Jag undrar hur länge sedan det var sist hon fick känna varm mat eller dryck mot sina läppar.
När jag närmar mig flickan fångar hon snabbt min blick. ”Har du en cigarett?” frågar hon vädjande. Hon bryr sig inte ens om att fråga om pengar, allt för att få något litet som kan få henne att må lite bra för stunden.
Jag skakar på huvudet och frågar om hon fryser. Hon rycker på axlarna. Jag tar av mig min munkjacka som jag bär under vinterjackan och ger henne den. Hon lyser upp lite och säger något om att vi har samma storlek. Jag lämnar 20 pund i hennes burk så hon kan lämna sin plats för att följa mig till McDonalds.
Vi avnjuter var sitt mål och jag ser sakta hur hon går från att vara blyg till att skämta och berätta en massa roliga historier. Hon är bara ett barn. Jag väljer att inte fråga hur det blivit som det blivit, och varför hon sitter där på gatan varje morgon. Vårt möte lider mot sitt slut och jag beger mig av mot jobbet.
När jag går samma väg tillbaka vid 18-tiden är flickan med guldhåret borta.
Jasmine Said
Jag undrar när hon sist åt. Jag undrar var hennes föräldrar är.