Tunnelbanan hit och tunnelbanan dit. Galen trafik och folk som stressar uppför rulltrappor och ner för rulltrappor.
Londonrytmen är rena motsatsen till den i Mellanbygden hemma i Norrland. Sakta blir man van och hamnar i en slags dimma. Man lär sig att stänga ute alla ljud som finns runt omkring och lär sig att inte ta det personligt när någon all sin brådska råkar knuffa till en på gatan.
Och så fortsätter det dag in och dag ut. Men vissa dagar slår det mig, hur mycket jag tar förgivet av denna magnifika stad.
Jag är så inne i dimman att jag knappt ser det vackra runt omkring mig.
Senast det slog mig var en vanlig fredag eftermiddag, när jag åkte iväg för att träffa en nära och kär person vid Piccadilly Circus och tillsammans vandrade vi ner för att hitta min favoritvåffelkedja, Bubble Waffles.
Efter en liten promenad hittade vi stället och insåg att våffelståndet var placerat i en liten innergård med uteservering. Byggnaden runt om oss var Cambridge House, ett hus som är över 250 år gammal. Där levde politikern Charles Wyndham en gång i tiden.
Inte många befann sig på uteserveringen under den fredagskvällen, men de få som var där njöt stort av en begåvad elgitarrist.
Efter att ha gottas oss med våra kladdiga våfflor tog vi en promenad genom Green Park och förbi Buckingham Palace, just då guldfärgad av solnedgången.
Återigen påminner mig denna magiska stad om hur lyckligt lottad jag är som funnit både jobb och kärlek här i London. När jag senare återigen befann mig på tunnelbanan lät jag inte den hektiska atmosfären förstöra mitt goda humör.
Jag vet att här i London bär varje dag på ett nytt äventyr. Jag behövde bara ge mig ut för att hitta det.
Jasmine Said
Här bär varje dag på ett nytt äventyr. Jag behövde bara ge mig ut för att hitta det.