Konfettin som föll under ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” har landat på golvet och de första stroferna ur den sista låten träffar mig med insikten om att texten faktiskt är bokstavlig den här gången.
För den här kvällen i Luleå är det sista gången vi ses, Kent och jag. Det är den sista sången Jocke, Markus, Sami och Martin ger mig live. Det är den sista men inte den första. Här är några andra Kent-minnen jag bär med mig.
Skelleftetravet, 2005: Kents stora tält hade slagits upp på, för mig, rätt okänd mark. Men platsen var bara en liten orsak till att den här spelningen fastnade hos mig. Den stora anledningen var sättet som Jocke Berg inledde extranumren på – ensam och akustiskt på en liten scen längst bak i tältet.
Storsjöyran, 2010: Att min kompis Eva ogillade Kent visste jag. Men hur stark avskyn var förstod jag inte förrän den här kvällen då vi var på Yran tillsammans. Det var inte länge kvar innan Eskilstunabandet skulle gå på stora scenen, så jag frågade Eva om hon skulle följa med och se Kent. Svaret var ärligt, gravallvarligt och blixtsnabbt: ”Nej, jag står hellre i en bajamaja och tittar på bajs”.
Sjöhistoriska museet, 2012: Av oklar anledning tänkte jag att spelningen var inomhus. Jag hade fel. Och klädmässigt hade jag definitivt inte utrustat mig för den felaktigheten. Sockarna var blöta efter en heldag på regniga gator och i den hyrda lägenheten fanns inget som kunde liknas vid extraplagg.
Men vad gjorde det? Lagom till konserten upphörde regnet och tillsammans med 16 500 andra kunde jag – på gräset som snabbt blivit en leråker – uppleva magi när Kent avslutade med en klassisk låt och ett supermäktigt fyrverkeri. Allt var grymt bra! Inte ens det faktum att jag hade en lånad kökshandduk virad som sjal runt halsen kunde ändra på det.
Svaret var ärligt, gravallvarligt och blixtsnabbt.