Livet innehåller många olika kapitel. Även om man själv skriver manus ingriper tiden, och bladvändningen med en ny rubrik kan vara både oväntad och föranmäld. Att börja känna av sin stigande ålder är ett sådant nytt kapitel med rubriken ”Att bo i fel hus.” För mycket att städa, för många ytterväggar att måla och för stora rabatter att rensa.
Det har inte varit ett lätt beslut att lämna ett älskat hus i en rotad miljö, omgivet av de mest fantastiska grannar. Grannar som skottat snön, huggit veden och varje år ställt två vackra julgranar på tomten. Saknaden efter övriga nära vänner kommer också att bli kännbar.
Vi har förfogat över så mycket förvaringsutrymme. Förutom bostadshuset och en delvis inredd ladugård, ett garage med gästrum och ett inglasat lusthus. Alldeles underbart när släkt och vänner varit på besök och alldeles onödigt mycket plats för ”bra saker som vi kanske får användning av i framtiden.”
I några år har vi förberett oss på att det börjar bli dags att för en omplantering. Vi tror att vi nu har hittat det optimala boendet för vår del. Ett litet radhus på markplan i en bostadsrättsförening, där det i hyran ingår en vaktmästare som sköter allt utomhusarbete. Att huset dessutom ligger i en kommun där vi sedan tidigare har barn och barnbarn har helt klart påverkat vårt beslut.
Nu intalar vi oss dagligen att ”prylar och ting” inte ska få styra, och vi har därför börjat sortera och göra oss av med saker. En aktivitet som inger både förstämning och tillfredsställelse. I sorterandet är det så lätt att bli fast i minnen, så processen tillåts ta lång tid i anspråk.
När vi nu under våren planerar att lämnar Burträsk gör vi det med alla goda minnen väl bevarade.
Christina Ohlsson
Så lätt att bli fast i minnen, så processen tillåts ta lång tid.