Finns det något vackrare än ett svenskt sommarbröllop? Smyckad kyrka. Gammeldags, traditionellt, med tärna, marskalk och extra allt?
Lite romantik i vardagen gör oss gott. Varför skulle vi annars då och då välja en feel-good film om inte för tillåtelsen att få gråta av rörelse i soffhörnet? Socker behövs - för balansens skull.
Det finns i dag många olika former för vigslar som visst är värdiga och fina, men personligen får jag väldigt knottrig hud redan när den pampiga orgelmusiken börjar, folk reser sig upp i bänkarna och allas blickar riktas mot det strålande parets entré.
Fraset av tyll, näsdukarna i beredskap, och den högtidliga stämningen sätter fart på sinnesrörelsens tårar.
Det blivande äkta paret skrider uppför altargången med oerhört koncentrerade steg. Ingen får gå fel. Inget snubbel just i det här ögonblicket, inga klackar får trassla in sig i den långa klänningen och ringen…
Hans hand trevar diskret, men synligt mot bröstfickan, och sedan sänks axlarna. Den är där.
Det är nerv i den scenen.
Egentligen förändrar den här dagen ingenting i sak, eftersom bruden och brudgummen, rent statistiskt sett, har känt varandra en längre tid, har full koll på varandras lösenord på internet och bankkonton, gemensamma lån, och möjligen också ett eller flera barn.
Såtillvida är traditionen historiskt sett förändrad, men det påkostade, vackra, blomsterprydda och glada, det finns kvar.
Det finns kvar att vi samlas i gemenskap och gläds generöst åt någon annans lycka.
Jag önskar att denna sed får finnas kvar. Denna stund som tar fram det goda i oss.
Om också du vill uppleva en stunds riktig sommarromantik, smyg dig då in på en vigsel, det gör inget att du inte är bjuden, gå bara dit och var för en stund en del av filmen som utspelar sig framför dina ögon.
Unna dig en feel-good story i verkliga livet.
Britta Stenberg
Jag önskar att seden får finnas kvar. Denna stund tar fram det goda i oss.