När jag fick mitt andra barn var jag ute på stan med barnvagnen. Inne på CK-fiket tog jag upp min då fem veckor gamla dotter som grät. Som två gamar som sett en överbliven köttbit dök två tanter på mig. ”Oj, så liten, får hon nog mycket mat?”,”Har du tillräckligt med mjölk?” ”Jadå, hon är inte underviktig. Ja, jag har mjölk så jag skulle kunna sälja.”
Att skrikande bebisar lockar till sig äldre tanter, som kommer med goda råd och jobbiga kommentarer är känt sedan gammalt. Men att jag själv skulle bli den där tanten redan i 35-årsåldern kändes mer otippat.
Jag träffade nyligen en gammal klasskompis som fått sitt första barn för några månader sedan och hör mig själv säga saker som ”Vill du ha mitt bästa amningstrick?”. Och ger sedan lite random råd innan hon ens har hunnit svara ”ja” på frågan. Det är till och med nära att jag yttrar de förskräckliga orden ”Han verkar hungrig”, men lyckades djupandas ur krisen.
Några dagar senare handlar jag i lugn och ro på Ica. Men mitt i min fridfulla shopping kommer det en ung kvinna med en barnvagn med ligger en skrikande nyfödd bebis. Kvinnan går runt bland välling och barnmatsburkar och verkar inte ha det minsta bråttom. Bebisen skriker och skriker. Och jag känner stressen i mig. Som någon slags medfödd instinkt vill jag få denna bebis att sluta skrika. Men kvinnan med vagnen ser inte det minsta stressad ut.
Tanten i mig vill gå fram och fråga ”Har du tillräckligt med mjölk? Har hon ont i magen – testa det här.” Jag gör det inte. Men det där skriket som aldrig tystnar stressar mig så mycket att jag är tvungen att gå längst bort i butiken för att inte höra. Det är nu det borde komma fram en tant till mig och fråga:
”Oj, är du stressad? Såja, lugn. Har du ätit tillräckligt med mellanmål innan du kom till butiken?”
Ingela Hällsten
Var nära att yttra det förskräckliga, men lyckades djupandas ur krisen.