Ni som följt mina krönikor vet att min älskade mamma lever med en avancerad cancersjukdom.
Under hela mammas resa har jag stått bredvid. Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat stå så nära om inte min mamma hade haft världens bästa och skickligaste onkolog, Kristina.
Ni som är eller varit i samma situation vet att redan när kallelsebrevet dimper ned i brevlådan för att följa upp behandlingarna slår nervositeten till som en käftsmäll. Och det förstår Kristina.
Hon vet att vid varje besök är vanligtvis hela familjen på plats för att stötta mamma. Hon vet och förstår att vi är så nervösa att vi knappt vet in eller ut.
Vi får inte alltid bra besked, den senaste tiden har vi oftare fått besked vi inte önskat någon men hon finns där och gör det bästa för oss i den situation som råder.
Hon lyssnar, hör det som sägs mellan raderna, vågar fråga upp, förklarar och ser även oss närstående. Detta trots att hon har för lite tid för varje patient.
Hon lyssnar, hör det som sägs mellan raderna,vågar fråga upp ser oss närstående.
Jag hoppas hon förstår hur mycket hon betyder för patienterna och deras närstående. Jag förstår att hennes dagar är långa, att hon jobbar mer än heltid.
Jag förstår att många besked är tunga att ge och att jobbet ofta följer med hem i tankarna.
Jag förstår att inte alla ser det hårda arbete som utförs och att hon bland känner maktlöshet och uppgivenhet.
Trots allt detta ger hon oss bästa möjliga vård och bemötande.
Vi kritiserar ofta vården men vi tänker sällan på de fantastiska människor som utför den trots att organisationen de jobbar inom ibland lämnar mycket över att önska.
Jag önskar att alla i vården fick möjlighet att lära sig av Kristina hur man bemöter varje patient där hon befinner sig men också hur viktigt det är att se de närstående.
Hade alla som jobbar i vården lärts upp av Kristina hade ingen någonsin varit missnöjd, det kan jag lova er.
Alexandra Andersson