Max fem minuter barnbarn och fem minuter sjukdomar. Det är en bra tumregel för prat.
Glyttarnas bedrifter gällande puréätning och pottsittning är överskattade samtalsämnen, såvida inte samtalspartnern är direkt involverad. Samtal om dagsaktuella krämpor bör också i möjligaste mån undvikas. Folk väljer förvånansvärt ofta, gärna och länge att prata om sina hälsotillstånd.
I förvärvslivet sker mängder av möten mellan människor under en dag. Folk som passerar, säger ett ord här och ett ord där, och kallpratet hänger i luften som morgondimma. Man ser varandra, kanske utan att verkligen se.
I den närvaron återfinns dock vardagstrygghet. Vad man pratar om är inte så noga. Men man finns mitt i bruset.
Som pensionär får man själv leta rätt på sammanhangen. Välja sitt brus.
Somliga dagar går det lätt, andra inte alls.
Min granne, fransmannen, är artig och trevlig men vi har, lindrigt sagt, språksvårigheter. Min franska är så bortglömd att den enda frasen som sitter riktigt bra är comment vouz appelez-vous? (vad heter ni?) och den är dessvärre inte användbar i längden.
Alltså tar vi engelska. Alla som sett kommissarie Clouseau och minns ”there is a dög in the rööm ”förstår hur det låter när grannen konverserar, dessutom i ett rasande tempo, på franskt manér.
Vi hankar oss fram. ”If you do a hole in palten and put in butter you will have smörbrunn”, sa jag, och gav honom ett gäng paltar att ta hem.
Ska detta ätas? undrade han. Minen var skeptisk.
Häromdagen kom sotaren på besök och vid kaffebordet pratade vi om det mesta mellan himmel och jord och han var hänsynsfull och lade papper på stolen innan han satte sig och ville veta detaljer om vår askhink.
Trivsamt. Gemytligt.
Pensionärstantvarning. Jag vet.
Men betänk: Hur ofta får man som yrkesarbetande chansen att ha ett givande samtal med sotaren?
Britta Stenberg
Max fem minuter barnbarn och fem minuter sjukdomar.