För en vecka sedan kom jag till en helt ny insikt.
Nämligen varför pensionärer säljer sina hus och flyttar till överskådliga och trivsamma tvårummare eller på sin höjd en trerummare.
Det blir så mycket enklare att hitta den borttappade mobiltelefonen.
Även om man kan se viss nytta med en borttappad telefon. Motionsfrämjande, pulshöjande och adrenalinigångsättande. För att inte tala om vilken dramatik det ger i vardagen
Gör bara så här: Håll mobilen i ena handen medan du lagar mat, tvättar, putsar fönster eller annat. Viktigt här att du håller på med minst två, gärna tre saker samtidigt. Under denna verksamma tid kommer du någon gång att ha behov av båda händer och därför lägga ifrån dig telefonen, utan att du vet när och var.
Mitt hus består av två våningar och källare. Behöver jag säga mer?
Få se nu… Stoppade tvätt i maskinen. Höll jag då telefonen i handen?
Klyschan ”blodet frös till is” blir nu en underdrift. En skräckfilm hade inte kunnat göra det bättre. Ja, faktiskt, så kan det ha gått till.
Men först tar jag uteslutningsmetoden: Går noga igenom skrymsle efter skrymsle. Spolar filmen med senaste timmens verksamhet baklänges.
Under tiden brummar tvättmaskinen. Vågar inte kolla.
Hörde om en som har sin fasta telefon kvar, endast för att kunna ringa till sin mobil.
Ingen dum idé, tänker jag. Att tappa mobilen är att tappa kontrollen. Och dyrt blir det också.
Tanken på att tvingas till ett nytt telefonköp gör mig svettig.
Knäböjer vid tvättmaskinens fönster. Tvätten roterar snäll och vit, utan inslag av främmande föremål. Reser mig. Där! Ovanpå tvättmaskinen lyser den som ett underbart blåbär.
Lättnad. Utandning. Befrielse.
Lovar mig själv för tusende gången att hädanefter alltid lägga ifrån mig telefonen på en för ändamålet skapad plats.
En telefonparkering.
Det kommer inte att funka.
Britta Stenberg
”Hörde om en som har sin fasta telefon kvar, endast för att kunna ringa till sin mobil.”