Krönika. Alla har vi dagar då saker inte alltid går som vi vill. Som till exempel när jag skulle lossa en jättegammal blymantlad kulokabel som sitter längs ena väggen. Den gick så där lagom krokigt och jag vet av erfarenhet att jättegamla kablar lätt går av så ett planerat strömavbrott lades in i kalendern. Rätt säkring lokaliserades och togs ut. Lamporna slocknade, annan apparatur likaså men för att vara riktigt säker kontrollerade jag strömmens vara eller icke vara genom att stoppa in rakapparaten (jo, jag har faktiskt en sådan!) i uttaget.
Rakapparaten surrade och gick.
Märkligt. Jag kollade igen och - jo, den gick för fullt. Jag följde då kabeln bakåt, längs väggen, under fönsterbrädan, genom väggen in i hallen och upp till säkringstavlan. Jodå, jag hade tagit ut rätt propp. Nåja, det finns ju en huvudströmbrytare tänkte jag glatt och slog av strömmen i hela huset. Alla lampor slocknade, ja allt blev tyst och stilla.
Utom rakapparaten som glatt surrade vidare.
Nu började goda råd inte bara kosta en slant utan mystiken tätnade och lade sig som en Londondimma över mitt sinne. Än en gång kröp jag längs golvlister, sneglade upp längs taket, följde med fingret kabelns väg genom köksväggen och kom för tredje gången fram till samma slutsats: Det fanns bara en propp att tillgå för att bryta strömmen till detta uttag.
Jag stod som en fisk på torra land och kippade frustrerat efter luft när något i min hjärnbark börjar småputtra, ge små ljud ifrån sig, påpeka en och annan sak för mig. Försiktigt, försiktigt drog jag ut rakapparatens sladd, men denna gång inte från väggen utan från apparaten själv.
Min rakapparat är tydligen en sådan där modern sak som går på batteri. Också.
Annars går bilen bra! *host*
Torbjörn Häggmark
Nåja, det finns enhuvudströmbrytare tänkte jag glatt.