Efter vinterns puumalavirus så dröjde det inte länge innan vi satt där igen, jag och hustrun, och snorade, ojades och inte minst hostade i kapp.
Stundtals var det som om hostandet tog sina egna vägar, fick ett eget liv. Mitt hostande var lite djupt och bredare i långa svepande drag, medan hustruns var mer distinkt, nästan ettrigt med en viss påstridighet.
Ofta gick hostattackerna i omlopp kring varandra likt rymdskeppet Discovery i sin bana runt en av Jupiters månar.
Vi växelhostade, värdigt en duett skriven av Mozart, fram och tillbaka. Jag, hustrun, jag igen, hustrun, jag med burdus underton, hustrun med ett mellanregister som kunde kväva lågor. Men mest av allt hostade vi bara.
Så där höll vi på ett några dagar innan hostan övergick till den där obehagligt överjävliga torrhostan som bara kommer precis innan man somnar.
Då, och bara då, kommer den smygande. Först ett litet host med påföljande svälj. Sedan kommer ett host-host, några sekunders tystnad, ett host-host-host-host … h o s t! varpå man på ett vuxet sätt försöker kväva resten, naturligtvis utan framgång.
Plötsligt verkar anfallet vara över, lugnet sprider sig, man sväljer och det känns nästan bra. Man lägger till sig, blundar, slappnar av och sakta, sakta glider man in i den där sköna känslan just innan man somnar.
Då, och bara då, händer det man vetat ska komma men som man med alla till buds stående medel försökt förtränga man blir kissnödig.
Med den min av djup kränkthet som bara en vit, medelålders cis-man kan frambringa går man att utföra sitt värv, kryper tillbaka ner i sängen och glider återigen in i den där sköna känslan.
Då, och bara då, precist som ett schweiziskt urverk, drar hustruns hosta igång …
Torbjörn Häggmark
Plötsligt verkar anfallet vara över, man sväljer och det känns nästan bra.