Foto: ADAM IHSE / TT.
"Var har 820 Karlsson sin konservöppnare?"
"Kvar på logementet, kapten!"
"Tänker 820 Karlsson svälta ihjäl på den här övningen?"
"Nej, kapten!"
"Vad bra, ny visitation här kl 03:00."
Jag cyklade 8 mil den natten för en plåtbit som är 3x1 cm. Åh nej, tänker ni kanske, nu kommer en hel krönika bara med lumparminnen. Men jag tänker inte alls skriva om lumparminnen, utan om konsekvenser.
Det fanns ingen fördröjning på konsekvenser inom det militära. Det gick inte att glömma konservöppnaren tre gånger innan man drabbades av en cykeltur på åtta mil. Och är inte avsaknaden av konsekvenser ett av våra stora problem?
På internet kan alla vara anonyma, säga vad man vill, vara hur elak man vill. Tusentals barn mobbas dagligen på våra skolor och sedan fortsätter mobbning på de sociala medierna, oftast helt utan konsekvenser. Har du en brottslig karriär på den lägre delen av straffskalan så är inte heller konsekvenserna så stora. Skulle du ha oturen att åka dit, så kan du nog samla på dig en del förseelser innan du hamnar inför skranket.
Var då allt bättre förr? Inte alls, men är inte den stora skillnaden mellan dåtid och nutid det kollektiva ansvaret? För vart tog alla arga tanter och farbröder vägen? Ni vet, de här personerna som inte var ens föräldrar, men som ändå skrek för full hals så fort vi ungar hittade på något jäkelskap. Var finns de idag?
I dagens samhälle är vi betydligt ängsligare, mer rädda för konsekvenserna av att kliva in och agera när vi ser eller hör något som uppenbart är fel. Vi blir istället en del av den tysta massan, de som bara passerar eller som passivt står på sidan om.
Låt oss istället hjälpas åt att hylla modet att agera, modet att ifrågasätta och kritiskt granska de saker som sker omkring oss varje dag. För konsekvensen av att bry sig om, den är så mycket trevligare.
Mikael Karlsson
Är inte den stora skillnaden mellan dåtid och nutid det kollektiva ansvaret?